Kurvtagning på två hjul

Tillbaka till bloggen efter snudd på olagligt mycket övertid på jobbet. Vi har precis i kväll släppt en hemsida för en kund och det var bråttom, bråttom. Funderade lite över kommunkationsvägarna för jobbet och att det kan bli lite väl många kommunikationsmedel.

 Under tiden jag satt och arbetade idag så 1) ringde det ett antal gånger 2) fick sms 3) anrop på messenger av både jobb och privat karaktär 4) anrop på Skype 5) email till a) jobbmailen b) privatmailen  6) uppdateringar av dokument på Google Docs 7) samma email en gång till i min iPhone (pling, pling) 8) Flygfrakt ringde på dörren och lämnade postpaket. 9) Synkade kalenderpåminnelser i både datorn och iPhone från egen och delade kalendrar...

Alla dessa anrop, plinganden, pipanden och ringanden pockade på min uppmärksamhet och ville givetvis att jag skulle interagera tillbaka och spendera tid.
Samtidigt så ringde, mailade, messade och uppdaterade jag ut en massa information som jag ville att andra skulle interagera med.

Då hade jag varken Facebookat, Twittrat, Bloggat, MMS'at eller fått RSS-uppdateringar.
Inte ens skickat ett vykort...

Ordet "mikrostress" är ett ord som jag tänker på allt oftare. Får man inte svar på 5 röda, så börjar stressen infinna sig. "Varför tar det sån TID! Jag har ju väntat flera sekunder på att webläsaren skall starta upp!"

Hur tacklade människor på tidigt 1900-tal det ofattbara faktum att tvingas kommunicera med brev och att få vänta i veckor på svar? Dom måste haft makrostress! ...eller så var de inte så stressade alls...

//Erland